Det är konstigt hur man uppfattar sig själv. 3 kg hit eller dit kan verkligen göra skillnad på ens självförtroende. Som jag hade misstänkt hade jag gått upp litegrann i onsdagens vägning. Inte 2 kg som jag kanske hade trott, men däremot 0,5 kg. Det var lika mycket som jag hade gått ner vid förra vägningen. Känns ju lagom kul.även om jag vet vad det beror på. Sporrade mig till att kämpa på lite extra när jag väl tränade mitt första pass på 2 veckor.

Som sagt, det är lustigt hur några kilo gör skillnad på ens självförtroende. I somras kände jag mig oövervinnerlig, hade järnvilja och fightarglöd. Nu känner jag mig lika fet som innan jag gick ner alla kilon, lite hopplös, som att det inte går de här sista kilona utan jag harvar runt i samma träsk utan att komma nånstans. Jag vet ju rent logiskt att jag är mycket smalare än innan jag började med itrim, men känslan är densamma som då. Och det är jävligt läskigt.

Nu e jag i alla fall frisk från förkylningen, men har en del problem med nackspärr som inte riktigt vill ge med sig utan kommer och går. Senaste dagarna har jag en envis nerv som kommit i kläm i skuldrorna, som envist gör sig påmind hela tiden och det känns som att den nerven stryper blodtillförseln i armen, det strålar ut smärta i armen. jäkligt irriterande. jag vill ju vara 100% frisk så jag kan satsa allt igen.  Men idag ska jag trotsa den där nerven och ta mig ner till gymmet för att köra några varv med mamma. Ska bli skönt att röra på sig. Känner hur otränad jag är nu jämfört med i somras.