Blev en ganska mysig helg efter lite inledande bråk med pappa om min rökning, där jag återigen fick förklara för han att jag är 26 år, inte 15 och om jag vill röka så kommer jag att göra det. Har full förståelse för att han inte tycker om det, han rökte typ 2 pack om dagen när jag var liten och fick hjärtinfarkt vid 35 års ålder, så vissa dåliga gener har jag ju. Men jag respekterar som sagt det så pass att jag drar ner på rökningen när jag umgås med familjen och aldrig röker framför dem.

Sedan blev det en helg med pepparkaks- och lussebullsbak och massor med mat utan att äta grönsaker. Försvarar detta litegrann med att pappa har en tendens att göra en sallad på de salladstyper jag inte tycker om som Ruccola och Mangold och sen blanda det med körbärstomater och balsamvinäger som jag inte heller tycker om. Det blev en del pepparkaksdeg ätandes, mnen däremot bara en lussebulle innan hemfärd igår eftermiddag. Känns dock som att jag abra suttit still o ätit hela helgen, så den här veckan har jag bestämt mig för att försöka träna lite fler dagar än normalt.  Something´s gotta give.

Dessutom ganska enerverande att umgås med  min pappa så nära inpå under flera dagar. Vi har en ganska komplicerad relation som bestått av bråk kring mat och hur jag ser ut sedan tonåren där vi stundtals inte pratat med varandra under långa perioder. Därför har jag väldigt svårt att acceptera när han lägger sig i vad jag äter och när och hur, och ska inspektera hur många portioner det påstås var i en burk soppa jag käkade till lunch, påpeka att jag inte äter sallad, påpepka hur mycket jag äter etc. Inte konstigt att man har en lite skev bild till mat och självbild när man alltid har ifrågasatts. Det är först nu sedan jag har gått ner i vikt som jag känner mig "accepterad" av han, vilket känns jäkligt sjukt. Ändå kan han inte låta bli att lägga sig i, vilket gör mig jäkligt irriterad nu när vi börjat få en bättre relation igen. Föräldrar har ingen aning om vilken makt de har över barnens välbefinnande känns det som ibland. Under större delen av mitt liv har jag haft dåligt självförtroende och komlicerat förhållande till mat, delvis triggat av min pappas ständiga tjat och hur mycket man än försöker slå dövörat till så är det svårt att inte ta till sig. Så tänk på  det ni som har barn, tjata inte på era barn om vad de äter och hur de ser ut.