I tisdags var jag på personligt möte med min coach och passade även på att väga mig. Trots några utsvävningar i matväg, så har jag fått tillbaka lite träningsrutiner igen, vilket visade sig på vågen. Hade gått ner 0,6 kg sedan 2 veckor tillbaks. Det är en sån skön bekräftelse att det visar neråt igen efter lite motgångar när man i det hela har skött sig ganska okej under de senaste veckorna.

Hade ett långt samtal med min coach om det där med självbilden, och hon tyckte att jag skulle sluta vara så hård mot mig själv. Hon ville att jag skulle titta mig själv i pegeln och säga att jag duger som jag är, och att jag är snygg.  Har alltid haft lite svårt för såna saker, tyckt att det är lite fjantigt. Jag vet ju att jag har gått ner massor i vikt, 26,7 kg, och ibland känns det som det också, medan det andra dagar känns som jag är lika tjock som innan jag började med detta. Huvudet och självkänslan har inte riktigt hängt med i kroppens förändringar. Så fort det blir lite motgång så kryper man tillbaka ner i det där svarta hålet man befann sig i när man var tyngre och känner att man misslyckats och hur kan det gå så bra för andra människor.  Negativa tankar som äter på en och får en att må dåligt.

Så nu ska jag försöka låta bli att tänka i de banorna. Jag har gått ner massor i vikt, folk känner knappt igen mig och blir chockade när jag berättar hur många kilon det är. Jag känner knappt igen mig på gamla bilder, och jag vet att jag ser grym ut nu. So what om jag har lite gäddhäng på armarna och lite dallrig mage fortfarande, det är inget som ingen annan har, och det gör mig inte till en mindre värd människa. Jag är inte längre den "tjocka tjejen" som inte är värd lika mycket som andra.

Jag är jag, och kan aldrig bli någon annan, men jag duger som jag är och jag har aldrig sett lika bra ut som idag. Det ska jag tänka på när det känns lite motigt.

Tack för lite uppmuntrande ord Sandra o Luiza, känns lite bättre idag :)

Jo jag kämpar med motivationen, men det kanske är som Sandra sa, det är dags att lägga upp en strategi för att klara mig igenom min lilla motivations- och viktkris.  Har klämt in 2 träninspass hittils den här veckan, styrde upp med mamma att vi ska träna måndag o onsdagkvällar, ska försöka hålla oss till det. Känns dels roligare att träna när man kan skvallra lite med mamma under tiden, dels kommer man faktiskt iväg och kan inte hitta på undanflykter. Dessutom känns det bättre i kroppen och psyket när man tränar. Så nu försöker jag hitta tillbaks till rutinerna igen o se träningen som en naturlig del av vardagen som jag vill utföra och mår bra av att utföra och tar mig tiden för att utföra. Har funderat på att skaffa ett träningskort på sats också, så man kan vaiera sig lite o börja köra body pump o boxning, vilket jag alltid har tyckt varit roligare förut när jag har tränat. Men då måste man ha nån att träna med som hjälper en att ta sig dit också o som man inte är rädd att boxas mot.

Angående maten har jag lyckats hålla mig relativt okej senaste tiden. Kände mig stolt imorse när jag gick in på pressbyrån o köpte en latte innan tåget o de frågade om jag ville köpa en bulle för 6 kr till det, o visst luktade det otroligt gott med nybakat, men jag sa nej. Hade ju ätit frukost en timme innan så var inte läge för ett onyttigt mellanmål. Små vinster i psyket som förhoppningsvis gör skillnad på vågen. Känns som jag borde har rört mig lite neråt till nästa vecka när jag ska väga mig igen.

På sistonde har vissa gamla beteendemösnter gjort sig påminda. Lusten att smygköpa chips o trycka i mig när jag e ensam hemma har kommit tillbaka, men hittils har jag motstått den. Jag vet ju att jag bara skulle få ångest och ångra mig om jag gjorde det o må dåligt, o det e det inte värt när jag skulle få ångest på vågen. Men det är läskigt att sådana tankar börja poppa upp igen. Pinsamt att erkänna att man sysslade med sånt förr, men jag har ju bestämt mig för att vara ärlig på den här bloggen så nu vet ni. Men som sagt, hittils har psyket att stå emot som jag inte hade förut vunnit, o så ska det förbli.